Blåbetong

Kontroll av blåbetong

Blåbetong kan tillföra radon till inomhusluften. En gammamätning visar blåbetongens radonegenskaper och utbredning. Vi utför sådana mätningar.

Vad är blåbetong?

Ånghärdad gasbetong med skifferinblandning kallas blågrå lättbetong eller blåbetong på grund av sin blåaktiga färg. Blåbetong kan orsaka förhöjd radonhalt inomhus.

Man kan inte enbart förlita sig på materialets färg för att bedöma om en byggnadsdel i lättbetong innehåller alunskiffer och producerar radon i sådan mängd att den skulle kunna orsaka eller bidra till förhöjd radonhalt inomhus. En blå- eller blågråaktig färg är en anledning att undersöka materialet närmare. Den bästa och mest praktiska metoden är att mäta gammastrålningens intensitet. Radium är ett grundämne i urans sönderfallskedja. När radium sönderfaller till gasen radon sänds gammastrålning ut. Gammastrålningen från radium är därför en tydlig indikator på hur mycket radon som bildas. En tillförlitlig gammamätning kan göras oberoende av årstid och väder.

Enheten för gammastrålning är Sv/h, Sievert per timme. I nybyggda hus får gammastrålningsnivån inte överstiga 0,3 μSv/h (microsievert per timme) i rum där människor vistas mer än tillfälligt (Boverkets byggregler, BBR).

Blåbetong har en gammastrålning på ca 0,25-1,2 μSv/h beroende på var skiffern brutits, hur stor inblandningen av skiffer är och hur mycket av materialet strålningen kommer ifrån. Exempelvis är strålningsintensiteten mindre från en tunn vägg än en tjock vägg av blåbetong med samma radiumkoncentration.

Radonhalt orsakad av blåbetong

En gammastrålningsmätning ger en indikation på radiuminnehållet i blåbetongen. Det finns modeller för uppskattning av det bidrag av radon som väggar och bjälklag av blåbetong kan ge till inomhusluften. Eventuella bidrag av radon från marken kan inte upptäckas med en gammamätning.

En kort historik

Tidiga försök med att framställa ett stenbaserat byggnadsmaterial med bättre isolationsegenskaper än betong ledde fram till den lufthärdade gasbetongen. Lufthärdningen var dock inte tillräcklig för att det porösa materialet skulle vara formstabilt. Lösningen var att härda massan i ånga under högt tryck och man fick då ånghärdad gasbetong. Materialet är lättbearbetat men tål inte stötar och slag.

Tillverkningen gick till på följande sätt. Finmalen bränd kalk och skifferaska blandades med vatten och aluminiumpulver. Det startade en kemisk reaktion som bildade vätgas. Genom att variera mängden aluminiumpulver kunde gasutvecklingen påverkas och därmed också densiteten på den färdiga produkten. Den jäsande smeten hälldes i formar och fick härda några timmar. I formarna för en del produkter fanns armering förberedd. Därefter sågades den stelnade massan i önskade former och dimensioner. Slutligen ånghärdades delarna i stora autoklaver. Härdningen skedde i vattenånga under stort tryck och hög temperatur och tog 12-17 timmar.

Tidiga produkter var block, balkar, plattor, isolerplattor och armerade plattor.

Efterhand utvecklades nya produkter och en del frästes till sin slutliga form för att kunna minimera fogbredden. Ett exempel är Ytongstaven som kom i mitten av 1950-talet och var bolagets största produkt i början av 1960-talet.

Den ånghärdade gasbetongen började användas som byggnadsmaterial 1929. Skepsisen var stor i början och det dröjde innan användningen tog fart. Det var framförallt i Stockholm som yngre arkitekter och byggare vågade använda materialet.

Successivt övergav man skifferaskan som ingrediens till förmån för sand. 1976 upphörde inblandningen av skifferaska helt. Befintliga lager av skifferbaserade produkter kan ha använts ända till slutet av 1970-talet. Inblandningen av skifferaska gav produkterna en blåaktig färg till skillnad från de vita produkter i vilka sand använts istället. Alunskiffer, och därmed också skifferaska, innehåller en större andel uran än de flesta andra bergarter i Sverige. Det gör att gasbetong med inblandning av skifferaska producerar radon.